”Om jag inte syns till så ligger jag antagligen bakom disken”

Glasvitrinen i Cafe Brahe i Berghäll i Helsingfors dignar av läckerheter. Det finns söta och salta pajer och minst tre sorters bullar. Bakom disken finns kaféföretagaren Hillevi Kinnunen, 75.

– Vilka läckerheter får det lov att vara? frågar hon käckt.

Kinnunen har även denna morgon stigit upp för att baka klockan 3.15, för att ha något att bjuda kafékunderna på när hon slår upp dörrarna klockan 7. Hon tillverkar själv allting som säljs i kaféet.

Dagarna blir ofta över 12 timmar långa, eftersom Kinnunen också ser till att kaféet stängs. Det finns inga andra anställda – förutom Kaija från grannhuset, som ibland hoppar in för att hjälpa företagaren när hon har bråttom.

Brådskan är ändå inget mot vad det varit tidigare, eftersom Kinnunen, som varit restaurangföretagare sedan 1960-talet är van vid hårt arbete. För några årtionden sedan drev Kinnunen flera restauranger i Helsingfors och hade närmare 40 anställda. När Kinnunen fyllde 59, bestämde hon sig för att det får räcka.

– Jag blev trött på att springa mellan de olika restaurangerna och på att ha en massa anställda som jag måste se efter. Jag tänkte att jag grundar ett litet ställe där jag klarar mig själv i ett par år innan jag går i pension.

I vår blir det 17 år sedan hon grundade kaféet. Kinnunen vet inte riktigt själv varför.

– Varför andas du? Det är samma sak för mig. Folk brukar fråga när jag tänker sluta. Om jag en morgon inte syns till, men dörren är öppen, så ta en titt bakom disken – där ligger jag antagligen, säger Kinnunen halvt på skämt.

– Visst har jag ibland startat ett rykte om att det skulle finnas ett bra kafé till salu, men ingen har ännu erbjudit tillräckligt med pengar. Och inte vet jag hur mycket tillräckligt ens skulle vara. Mitt kall är att komma hit, baka och umgås med människor.

”Jag lyfter pensionsförsäkringen först när jag måste”

När Pohjola Sjukhus ortoped Eero Hyvärinen, 67, var i trettioårsåldern tecknade han en pensionsförsäkring som han skulle kunna använda för att sluta arbeta redan som 55-åring – då är man ju redan lastgammal, tänkte han då.

Åren gick och han blev 55. Hyvärinen märkte att ha inte var redo att sluta.

– När jag närmade mig 60 konstaterade jag att jag ännu inte var färdig att sluta arbeta, och när jag var 63 visste jag att jag kommer att fortsätta vidare, säger Hyvärinen.

Nu har han slutat göra upp långsiktiga planer. Han kommer inte att lyfta pensionsförsäkringen innan han enligt villkoren blir tvungen till det, som 68-åring.

– Jag kommer att fortsätta jobba så länge som det känns bra och man vill ha mig kvar på jobbet. Jag har alltid älskat mitt jobb. Med hjälp av arbetet håller jag mig uppdaterad och kan utveckla mig själv. Det känns fint att få arbeta i en sådan här miljö tillsammans med unga människor som vill utveckla saker.

Hyvärinens dröm var att bli läkare sedan han var 12 år. Han blev allmänläkare år 1976. Sex år senare blev han allmänkirurg och år 1989 ortoped.

– Det finaste med ortopedyrket är att kunna återställa människan tillbaka i ett skick där hon åter kan njuta av livet och gå vidare.

Officiellt har Hyvärinen varit pensionerad sedan han var 63 år. Då infördes bara en liten teknisk ändring i anställningsavtalet så att arbetet kunde fortsätta. Nu jobbar Hyvärinen tre dagar i veckan: två dagar har han mottagning och en dag opererar han patienter.

– Jag började med tredagarsveckan när jag märkte att jag på söndagarna fick ångest för att jobba på måndagen. Jag tänkte att mitt liv skulle bli roligare om jag inte jobbade måndagar, och så har det också varit. Jag har alltid sagt att jag slutar jobba genast när jag irriterar mig på att gå till jobbet 10 dagar i följd. Än så länge har det inte ens varit nära.

– Jag vet att jag är privilegierad. Många av mina vänner som har jobbat i affärslivet har varit tvungna att välja om de arbetar till 110 procent eller inte alls. Jag har friheten att göra saker som är viktiga för mig vid sidan om arbetet, och jag får vara ledig när jag vill.

”Arbetet är omväxling till att vara hemma”

Året var 2012, då Tyyne Matilainen, 76, såg Senioriosaajats annons i lokaltidningen i Rautalampi. Företaget sökte pensionerade personer för tillfälliga arbetsuppgifter enligt kunduppdrag.

Som ung flicka hade Matilainen genomgått Väestöliittos hemsysterutbildning och tänkte att hon kanske kan vara till hjälp för någon.

Nu hjälper Matilainen åldringar i Rautalampi med hemvård ett par gånger i veckan. Arbetsskiften är 2–5 timmar långa.

– Arbetet består närmast av städning: dammsugning, dammtorkning och byte av lakan. Ibland behöver någon hjälp med att gå ut eller tvätta sig. De flesta har även en hemvårdare, men hemvårdarna åker runt i kommunen och hinner inte med i alla situationer, säger Matilainen.

Matilainen är pensionerad och säger att hon arbetar för att inte bli sysslolös. Fast visst finns det fritidsintressen också.

– Min bror sade en gång att vi alla är lite arbetsnarkomaner. Jag är van vid att arbeta, eftersom jag varit tvungen att försörja mig själv sedan jag var 15 år. Mamma och pappa dog när vi var unga. Jag antar att arbetet är inrotat i mig, säger Matilainen.

Arbetet ger också en liten extra inkomst, eftersom Matilainens lantbruksföretagarpension inte direkt är svindlande.

– Särskilt min åldersklass har väldigt låga pensioner, eftersom systemet infördes först senare. Jag hann inte intjäna så mycket pension, trots att jag var lantbrukarhustru i över 40 år och därefter hjälpte min son på gården med barnvård och potatisupptagning.

– Jag tänker arbeta så länge hälsan tillåter. Arbetet gör att man känner sig behövd. Och visst är det en omväxling till att bara sitta hemma.