Distansstudierna som började i och med coronapandemin gjorde vardagen mycket bättre för Sonja Itämäki, 32. Nu behöver maken inte resa mellan Åbo och Helsingfors fyra dagar i veckan.

”Coronatiden har fört oss närmare som familj”

”Vi bor i Åbo, men min make studerar vid Helsingfors universitet. Han började studera i höstas. Jag studerar däremot vid Åbo universitet, så en flytt till Helsingfors skulle inte ha löst något.

Hösten före coronapandemin var tung, för jag sörjde min fars bortgång. Situationen blev allt tyngre av att jag inte hade tillräckligt med tid att gå igenom mina tankar. Fyra dagar i veckan hade jag nästan ensam ansvaret för vårt barn och försökte samtidigt göra skolarbeten.

Min man jobbar på sin examen i språkvetenskaper, och studierna kräver att han är närvarande vid föreläsningarna. Före coronan reste han till Helsingfors fyra dagar i veckan. Han tog morgontåget och kom tillbaka först på kvällen.

Vi hade knappt någon tid tillsammans under de fyra dagarna. Det var jag som skötte vardagen, lämnade och hämtade barnet på dagis och gjorde alla hushållssysslor som jag hann med. Maken gick och handlade och skötte tvätten, och när han var hemma var det han som lade vardagspusslet.

När coronaviruset började spridas I Finland, stängde skolorna sina dörrar. Även vid universiteten gick övergången till distansundervisning förvånansvärt smidigt. Man kunde bekvämt följa med föreläsningarna via datorn.

Till en början kändes det krävande att vi alla var hemma hela tiden. Också daghemmen stängde. Ibland hade vi föreläsningar samtidigt, så vi var tvungna att tänka ut sätt för att få barnet att trivas med sina egna lekar. De första veckorna gick åt till att anpassa sig, men sedan började saker och ting fungera.

Det har känts härligt att vi återigen har kunnat dela vardagen. Livet blir så mycket lugnare och stressfritt i stället för ett ständigt presterande.

Man kan säga att coronatiden har fört oss närmare som familj. Vi hinner göra mycket mer tillsammans, till exempel vistas utomhus och spela fotboll. Barnet har varit särskilt lyckligt över att vi båda varit hemma. Jag har också haft mer tid till exempel att syssla med motionshobbyer.

Jag hoppas att en möjlighet till distansstudier har kommit för att stanna. Coronapandemin visade att universitetet har full beredskap för arrangemang av den här typen, så varför inte utnyttja den. Det skulle underlätta vårt och säkert också många andras liv.”

Sonja Itämäki, 32, bor i Åbo med sin make och sitt 6-åriga barn.

”Jag förverkligade min dröm om en egen restaurang”

Coronaviruset gjorde Henri Heinonen, 43, arbetslös, men han slogs inte ned av det. Han började med en lunchtjänst med hemtransport i området där han bor. Den populära maten uppmuntrade honom att öppna en egen restaurang.

”Jag var ingen passionerad kock sedan barnsben, men var tvungen att laga mat hemma redan som liten. Matlagningen finns väl i blodet: min far har alltid arbetat inom livsmedelsindustrin och farmor drev en arbetsplatsrestaurang. Själv kunde jag dock inte tänka på mat som ett yrke, utan arbetade inom handeln och senare på byggen.

För några år sedan grundade jag ett Instagram-konto med matlagningstema för en jobbansökan. Kontot heter Taste of Nikinmäki, efter Nissbacka där jag bor. Till slut blev kontot så populärt att jag bestämde mig för att grunda ett cateringföretag med samma namn. Jag drev företaget på veckosluten och jobbade på biggen på vardagarna. Drömmen om en egen restaurang hade ändå börjat gro.

Coronavåren innebar ett slut på både cateringjobb och byggarbete. Det passade inte mig att vara sysslolös. Därför tog jag fram en lunchtjänst där kunderna kunde beställa mat hem till dörren. Lunchernas popularitet exploderade. Det var den uppmuntran jag behövde för att öppna en egen restaurang.

På sommaren hittade jag en lämplig lokal i centrala Helsingfors och drömmen såg dagens ljus. Min restaurang WaffDaddy, där vi serverar glutenfria våfflor, slog upp dörrarna den 1 december, bara en dag efter att de nya restriktionerna trädde i kraft. Vi gör allting själva på plats för våra fyllda våfflor.

Det har krävt enormt mycket arbete. Jag har jobbat klockan runt hela sommaren och hösten. Det var en väldigt krävande tidpunkt att öppna restaurang nu, på grund av coronaläget. Jag förhåller mig ändå positive till framtiden. Vi har fått så pass bra feedback på maten, att jag tror att vi kommer i gång på allvar när restriktionerna lyfts.

Utan coronapandemin skulle jag inte ha förverkligat min dröm – åtminstone så här snabbt.”

Henri Heinonen, 43, bor i Vanda med sin fru och sina två döttrar.

”Jag har förstått att jag behöver tid för att återhämta mig”

Katariina Viitapohja, 30, lider av sårig tjocktarmsinflammation. När den fullbokade kalendern tömdes helt på grund av coronapandemin, försvann också magsymtomen.

”Först i och med coronapandemin har jag förstått att jag måste trappa ner. Min karaktär är sådan att jag inte inser att jag är stressad – eller medger åtminstone inte det för mig själv. Jag är så van vid att sträcka på mig själv till bristningsgränsen utan att själv förstå det. Jag bokar kalender full eftersom jag tänker att jag nog klarar av allting.

Jag är en mästare på att lura mig själv, men magen ljuger inte. År 2012 insjuknade jag i sårig tjocktarmsinflammation. Stress påverkar väsentligt hur sjukdomen avancerar och vilka symptom som den orsakar.

Precis före den första vågen av coronaviruset befann jag mig i en situation där läkaren föreslog operativ behandling. Det skulle ha betytt en tillfällig stomipåse och stora förändringar i mitt liv. Vi hade testat alla möjliga läkemedel, men ingenting hjälpte. Cirka 75 procent av tarmen var inflammerad. När det var som värst sprang jag 16 gånger om dygnet på toaletten.

Jag arbetar som byggplatsingenjör, och redan före coronapandemin arbetade jag jättemycket. Jag steg upp klockan fem på morgonen för att gå ut med hunden, så att jag kunde vara på jobbet klockan sju. Ibland arbetade jag också på kvällar och veckoslut.

Dessutom idrottade jag ambitiöst. Under en vecka kunde jag träna volleyboll och beach volley fem gånger, plus matcher på det. Ibland kom jag hem först klockan elva på kvällen. I bakgrunden fanns även ett egnahemshusprojekt som pågått i flera år.

Jag var helt slutkörd.

På våren började distansjobba och träningarna upphörde abrupt. Symptomen försvann på ett par veckor. Det var första gången som jag märkte hur mycket mitt välbefinnande påverkades av att jag lugnade ner mig.

Under sommaren lättade coronan och jag kände mig oövervinnelig. Jag började obemärkt glida tillbaka till de gamla handlingsmönstren. På hösten var kalender återigen full. Magen började genast krångla. Sedan kom den andra vågen av coronaviruset och den andra gången då jag tvingades ta det lugnt. Jag mådde igen bättre.

Coronan har visat för mig hur jag ska stanna upp och lugna ner mig. Först nu har jag insett hur mycket hälsan och välbefinnandet påverkas av att man går ner i varv. Det är härligt att mysa i ett nytt hem och bara dega i soffan med maken, då vi inte har bråttom någonstans.

Efter coronan tänker jag tänker inte återgå till det tidigare. Jag skriver in hemmatid i kalendern så att jag inte knökar dagen full med aktiviteter. Nu förstår jag att det är värdefullt att bara vara. Man behöver inte prestera hela tiden.”

Katariina Viitapohja, 30, bor i Nurmijärvi med sin sambo och två hundar.