En gång återvinnare, alltid återvinnare

I Gunilla Bäcks hus i Malm står ett verkligt blickfång mitt i vardagsrummet: en urgammal gungstol. Den är halt. Den ena meden har gått sönder under en häftig gungning och nu funderar Bäck på reparation. Det är självklart att hantverket måste repareras, trots att det redan har förbättrats otaliga gånger. Slitaget får synas, eftersom det är ett tecken på liv som levts.

När Bäck var ung slängdes ingenting bort. Ingen hade enorma mängder varor eller kläder. Såvitt Bäck minns kom loppisarna in i gatubilden först på 1980-talet.

Förr köpte man mat i lösvikt. I dag saknar Bäck butiker där man kunde köpa varor utan förpackning. Hon har fortfarande levande barndomsminnen av gamla s.k. stenfotsbutiker.

– Vi bodde på Richardsgatan i centrala Helsingfors. Det fanns tre butiker på samma gatstump. Vi fick allt i dem. I en butik köpte vi mjölk och bröd, i en annan kött, och i den tredje, HOK:s kolonialvaruaffär, köpte vi mjöl och socker, säger Bäck.

Kolonialvaruaffär låter som en fläkt från förra århundradet, och det är det också. Bäck är 69 år och hennes minnen är från 1950- och 1960-talen.

Tidigt miljöuppvaknande

I Gunilla Bäcks barndom återvanns precis allting. Kläder som blivit för små gavs vidare. Strumporna stoppades om de fick hål i sig. Dagens strumpor irriterar den flitiga stopparen: de är gjorda av så tunna och ohållbara material, att när hon stoppar ett hål, så uppstår ett annat strax intill.

– Jag vill ha de tjocka strumporna från förr tillbaka!

Bäck fick ett miljöuppvaknande som tjugoårig ung kvinna. Hon läste en bok om ekologi och gick en kurs i ekologi på medborgarinstitutet. Det var benämningen på miljöfrågor i finlandssvenska Bäcks ungdom.

Ett ekologiskt tankesätt – att beakta miljön och belasta naturen så lite som möjligt – har varit en del av Bäcks liv fram till dessa dagar. Bäck har aldrig ägt en bil. Hon cyklar ofta och reser sällan. Avfallsåtervinningen har blivit en vardagssyssla, eftersom bland annat förpackningsflödet aldrig tar slut.

Sortering i köket

I mitten av 1900-talet, i Bäcks ungdom, användes nästan inga förpackningar. Kex köpte man styckevis och mjölken hämtades i en kanna. I dag är det annorlunda. Allting är inpaketerat. Det uppstår enorma mängder olika askar, lådor och påsar, också hemma hos en ensamboende pensionär. Sällanköpsvaror har blivit engångsnyttigheter.

Bäck sorterar plast, kartong, papper, glas, metall, bioavfall och blandavfall. Alla har sin egen plats i det trivsamma köket. Plasten finns i en egen kasse under bordet i ena sidan av köket, liksom även kartong och returpapper. Glasflaskorna står tätt intill varandra på golvet. Blandavfalls- och biokärlet finns gömt i köksskåpet.

Plast- och kartongkassarna fylls så snabbt att Bäck måste tömma dem varannan eller var tredje dag. Husbolagets avfallskärl finns behändigt på gården intill vägen. Samma kärl används av husbolagets sex hushåll och två boende i grannhuset.

– Glas och metall tar jag med cykeln till insamlingspunkten åttahundra meter bort.

Även bioavfallskärlet fylls i snabb takt. Det tömmer Bäck i bioavfallskärlet vid vägkanten.

– Tidigare hade vi en komposterare på gården. Den fungerade året om, men sedan flyttade familjen som skötte den bort, och vi andra fick den inte att fungera, säger Bäck.

I bioavfallskärlet använder Bäck biologiskt nedbrytbara plastpåsar som använder för att förpacka frukt och grönt som hon köper i butiken. Hon har skaffat en speciell återanvändbar påse för att köpa varor lösvikt, men den har kommit bort.

Bäck sysslar med kompostering på sitt sommarställe. På stugan i Borgå skärgård är avfallshanteringen även i övrigt under lupp. Ingenting kan lämnas på holmen, utan allt avfall, med undantag för bioavfall, ska transporteras till avfallspunkten på fastlandet. Sommargästerna måste fundera noggrant över vad de tar med sig.

– Det känns alltid illa om jag använder ämnen som skadar naturen. Jag undviker onödiga kemikalier.

När Bäck diskar använder hon bland annat det miljövänliga diskmedlet Ecover. Hon anser att det har varit fint att hon kunnat fylla på flaskan i Ruohonjuuri-butiken i stället för att köpa en ny flaska.

Avfall blir energi

Den tidigare översättaren och nuvarande pensionären har sedan ungdomen varit intresserad av återvinning, men hon har ingen tydlig uppfattning om vad som händer med hennes plast och blandavfall. Vart hamnar hennes avfall egentligen?

Nätet är fullt av informationsinslag, det ena intressantare än det andra. Enligt avfallshanteringsbolaget Päijät-Hämeen Jätehuolto blir avfallet elektricitet och naturgas. Med en återvunnen avfallspåse kan en energisparlampa lysa i över 800 timmar. Otroligt!

Nästan ingenting förs till avstjälpningsplatserna. Enligt Miljöindustrin och -tjänster YTP hamnar en procent av kommunalt avfall till avstjälpningsplatser, 58 procent bränns och 41 procent återvinns. Samma källa konstaterar att det i Finland år 2018 insamlades över 40 000 ton plastförpackningar, vilket motsvarar cirka en tredjedel av de förpackningar som släppts ut på marknaden.

Men vad händer med de övriga två tredjedelarna – vart hamnar de?

Många plastförpackningar slängs i blandavfallskärlet, inte i plastinsamlingen.

Gunilla Bäck behöver inte göra en enda ändring hemma hos sig. Fast en sak lärde hon sig när denna artikel skrevs. Hon visste att man inte får slänga PVC-plast i plastinsamlingskärlet, men tyckte att det var besvärligt att identifiera det. Anvisningen är följande: det står PVC, 03 eller 3 på förpackningen. Om märkningen saknas, är det frågan om någon annan slags plast – som alltså kan återvinnas.

Så sorterar du plast rätt

I plastinsamlingskärlet får du lägga:

Det här får du inte lägga i insamlingskärlet:

​Denna artikel publicerades den 11 Juni 2019 och har uppdaterats den 31 maj 2023.