Framtidens svingård – modern, självförsörjande och antibiotikafri

Den som någon gång har besökt ett svinhus lär minnas lukten: den är stickande och frän.

På Helenelunds gård i byn Socklot i Nykarleby är lukten dock inte längre påtaglig, eftersom svinhusets ventilationssystem förnyades i samband med att byggnaden grundrenoverades år 2021. Det gläder både grisar och djurskötare!

När det gäller uppvärmning är Helenelunds gård helt självförsörjande. I flisvärmecentralen som byggdes år 2023 eldas flis från egen skog, och på taket har solpaneler installerats som en kompletterande energikälla.

Bland bondens otaliga arbetsuppgifter är det växtodlingen som Andreas Helenelund gillar allra mest.

Han odlar spannmål och ärter på gården, vilka förädlas i en toppmodern foderanläggning till lokalproducerat foder åt gårdens 2 300 slaktsvin. När det gäller produktionen av foderspannmål är gården till 70 procent självförsörjande.

– Rätt fodersammansättning är viktig för att grisarna ska växa och må bra. Många lägger till importerad soja för att få tillräckligt med protein, men vi använder ärter istället och OVR (ohravalkuaisrehu). Det är en flytande biprodukt från etanoltillverkningen i Koskenkorva som innehåller mycket protein, berättar Andreas Helenelund.

De flesta av gårdens grisar har ett grönt märke i örat. Det betyder att de aldrig har fått antibiotika i sitt liv.

– Grisar som mår bra växer bättre. Satsningarna på djurens välmående har också en direkt inverkan på lönsamheten. Det bästa med att jobba som bonde är att man direkt ser det konkreta resultatet av sitt arbete, säger Helenelund.

Andreas Helenelund upplever att efterfrågan på inhemskt kött ökar. Förklaringen ligger troligen i det oroliga världsläget.

– Allt fler inser hur viktigt det är att vi har en hög självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel.

Arbetskraftsbrist inom primärproduktionen

Österbotten hör till Finlands viktigaste regioner för grisköttsproduktion och Nykarleby är den kommun som producerar mest griskött i Finland.

Lantbruksbranschen har redan under många år varit en inkörsport för dem som vill jobba i Finland. Byn Jeppo i Nykarleby kallas till exempel ”Lilla Ukraina” i folkmun eftersom så många ukrainare bor och jobbar på svingårdarna i området.

– Det är en räddning för Finland, för här råder arbetskraftsbrist inom primärproduktionen. De finländare som väljer yrket blir ofta själva arbetsgivare och tar över en gård, säger Kristel Nybondas, verkställande direktör för Landsbygdens Arbetsgivareförbund LAF rf.

Det är färre i Nykarleby som talar finska än ett främmande språk.

Den utländska arbetskraften syns även i Nykarlebys språkfördelning. Enligt Statistikcentralen talar 83,7 procent av invånarna svenska, 6,2 procent finska och hela 10,0 procent något främmande språk.

Det är alltså färre i Nykarleby som talar finska än ett främmande språk.

Ukrainska Petro Pakhomov är en av dem. Han har jobbat som djurskötare på Helenelunds gård sedan hösten 2022.

– Det är så rent och snyggt här i Finland, och allting fungerar! Jag är så tacksam över att jag har fått jobb här, med en månadslön som är mycket bättre än jag någonsin skulle kunna få i Ukraina.

Petro trivs som djurskötare

Petro Pakhomov är uppvuxen i Kharkiv, den näst största staden i Ukraina, men flyttade till Ungern för att jobba på en ackumulatorfabrik långt innan kriget började. Fabriksarbetet var farligt, så Pakhomov började se sig om efter andra jobbmöjligheter. Eftersom han tidigare hade studerat lantbruk kändes branschen som ett naturligt alternativ.

När en bekant som jobbade på Helenelunds gård skulle byta jobb, fick Petro ta över både kompisens tjänst och hyreslägenhet i Nykarleby, den svenskspråkiga staden med omkring 7500 invånare. Och han trivdes direkt.

– Många ukrainare har svårt att hitta arbete. Men det kan bero på att de helst vill jobba med andra saker än att till exempel sköta grisar. För mig passar det bra att ha ett fysiskt jobb, jag vill inte sitta still hela dagen.

Pakhomov vill stanna i Finland permanent. Han pratar engelska med familjen Helenelund och erkänner att han hittills har varit lite lat med språkstudierna, men planen är att lära sig finska.

– Här i Nykarleby skulle jag ha mer nytta av att kunna prata svenska, men om jag ska arbeta på andra ställen i Finland så måste jag kunna finska. Därför satsar jag på att lära mig finska först, förklarar han.

Framtiden formas på gården

För Andreas Helenelund har yrkesvalet varit självklart sedan barnsben. Han växte upp på ett lantbruk i Solf, Korsholm, utbildade sig till agrolog och planerade att ta över hemgården tillsammans med sin bror.

Tills han mötte sin nuvarande fru Sofia och följde med till hennes hemgård i Socklot.

I samband med en generationsväxling år 2013 tog det nya värdparet över gården tillsammans. På gården verkar idag tre företag: Ab Hällboda Oy, Lassgård Ab samt Andreas och Sofia Helenelund.

Andreas och Sofia Helenelund har fyra barn, och den äldsta sonen kör redan traktor på gården. Visst hoppas de att barnen vill ta över gården en vacker dag, men när Andreas Helenelund reflekterar över framtiden väljer han sina ord noggrant:

– Jag är noga med att inte säga att jag förväntar mig att de ska ta över. Att vara bonde är ett mångsidigt och självständigt yrke, men det är också ansvarsfullt och krävande. Det måste finnas en stark egen vilja om det ska lyckas.